Hur stort får ett dansband bli?

På 60- och 70-talen var det liksom inte så noga i dansbandslandet Sverige. Folk gick ut i stora skaror för att dansa, supa och (förhoppningsvis) träffa någon partner att bilda familj med. Hur golvet var, hur orkestern lät eller om kaffet kostade 2 eller 3 kronor var inte det viktiga. Inte heller mannens eller kvinnans danskunskap. Istället stod glädjen och gemenskapen i centrum.

Men något hände på vägen. När den stora dansgenerationen blev mormor och farfar och ungdomarna gick på disco blev dansbandslandet något för eliten, för Dansarna – som de kallar sig själva. En egen inbördes grupp som ogärna släpper in ”vanligt folk” (läs gubbar med kavaj och damer med glittriga blusar). Dansarna vet minsann hur det ska vara. Det handlar om allt från orkesterns tempo till golvets glid och fikabrödets pris. De vill gärna ha regler för hur danskvällen går till just på deras ställe. T ex ska buggarna hålla sig i mitten, men bara en viss sorts buggare. De kavajklädda göre sig icke besvär. Framförallt inte om de druckit några glas vin.

En Dansare har alltid rätt.

Det värsta Dansaren vet är folk som står framme vid scenen och diggar kvällens orkester. För den publiken tar plats på dansgolvet som ju är avsedd för parträning (förlåt, jag menar dans). Det tydligaste exemplet heter Lasse Stefanz. Så många insändare på deras hemsida, så många kommentarer på flera stora webdanssidor om hur hemskt det är att Lasse Stefanz drar icke dansande publik. Arrangörerna borde hägna in eller slänga ut, typ.

Det finns till och med många som nu hävdar att Lasse Stefanz inte är ett dansband, just för att de drar diggande publik framför scenen.

Men nu kommer min poäng. Ni ska vara glada att Lasse Stefanz finns!

Just det bandet drar så otroligt mycket nytt folk ut på dans, som ger dansarrangören pengar och därmed möjlighet att driva sitt ställe ett år till (med band som för tillfället passar Dansarna).

Den stående publiken har betalat lika mycket pengar som den dansande och har samma rättighet att lyssna på musiken som ni.

Jag har till och med hört dansband klaga över Lasse Stefanz och nonchalant (avundsjukt) kallat dem för showband. Trots att bandet spelar 3,5 timmar varje kväll och bara på riktiga dansställen.

Med er uppfattning är, tyvärr, slutsatsen att ett dansband aldrig får bli så stort som t ex Lasse Stefanz. För då drar de helt plötsligt fel och för mycket publik…

Flera kommentarer på t ex websidan dansmaffian.se är inne på just det. I samband med Dansbandskampen i Sveriges Television uppmanades Dansare att inte rösta på Zlips till finalen.

”Då blir de för kända och drar så mycket folk att vi inte längre får behålla dem som Vårt band”.

Fundera en gång till över denna galenskap. Vi ska väl välkomna alla människor på dansgolvet, oavsett danskunskap och dansintresse framför eller bakom scenen. För det kan väl inte vara meningen att det är Dansarna som ska ta död på dansbandssverige?